Vad var det jag sa?!
Mitt förra inlägg var fyllt av eufori, säkert med all sin rätt. Det var så det kändes då. Jag vet att jag hade i bakhuvudet att jag kanske behövde återuppta träffarna med min terapeut när allt lagt sig. Euforin slår många känslor och det kanske är svårt att vara objektiv.
Men jag var helt ont anandes om denna sommaren. Sommaren som skulle bli ett mörker, med några ljusglimtar. Men mest mörker.
Mörkret startades nog med en massa massa jobb (på annan ort) helt själv. Jobbade i grupp på dagarna men på kvällarna när jag skulle sköta mitt ordinarie jobb så var jag helt ensam. Det blev så mkt så jag igen var helt slutkörd. I samma veva så kändes relationen med min "ängel" väldigt komplicerad. Vi är väldigt olika och det blev tydligt. Det var jättejobbigt att jobba borta, än en gång gå in i väggen och ens "räddare" inte var närvarande.
Jag började träffa R igen. Det kändes för första gången bra och avslappnat. Kände nog att jag inte ville ngt seriöst, men det funkade att ses som vi gjorde då. Det var då SMÄLLEN kom. Jag blev verkligen på SMÄLLEN. Resan om det finns i en annan blogg. Men jag ska skriva ner den här kortfattat.
Jag har superkoll på min kropp och har alltid vetat när jag har ägglossning och när mensen ska komma. På grund av all stress osv. så hade jag för en gångs skull inte koll. Är det inte "komiskt"? Jag och R sov ihop och hade sex. På natten kände jag att ngt hade hänt och jag sov väldigt dåligt. I två veckor gick jag och visste att jag var gravid men det visade inget på testerna (alldeles för tidigt). Tillslut blev känslan: antingen är jag dödssjuk eller gravid. Nåt är det. nder de här veckorna så var jag genuint glad över att vara gravid. Jag kände superstarkt att jag ville behålla barnet. Jag har vetat länge att jag vill ha barn, och kände att det här kunde jag inte ta bort. Jag levde i min lilla bubbla - ingen visste. Men jag var glad åt min hemlighet. Två veckor efteråt tog jag ett nytt test och då visade det att jag var gravid. Jag åkte till jobbet, väldigt glad över att jag var gravid och inte dödssjuk.
När jag kom hem från jobbet tog jag ett nytt test som visade samma sak. Jag ringde R och berättade. Det var då det hemska började. Han ville under inga omständigheter ha barn och var riktigt otrevlig. tiden efter detta var riktigt jobbig. Jag ville ha barnet, R ville inte. Berättade för några fler och fick olika reaktioner. Är väldigt besviken på reaktionen från mina förädrar. Berättade för ngr på jobbet. Jag mådde ju piss och var inte mig själv.
Jag och R hade många dåliga samtal, men det sista vihade innan jag bestämde mig var faktiskt helt ok. Då fick jag känslan av att han stöttade mig och antagligen skulle vara med i bilden om jag behöll det. Då släppte det nog för mig och mina egna känslor kom fram. Känslor kring abort blev starkare och starkare och tillslut tog jag det slutgiltiga beslutet. Avgörande var att jag inte mådde bra fysiskt, hade skitont och mådde jätteilla. Men det starkaste var att jag kände att jag inte kunde sätta ett barn till världen som inte hade en bra pappa. Jag kände att det hade varit en alldeles för stor sorg.
Så i vecka 7 gjorde jag en abort. Efter aborten har det känts helt ok. Trodde jag skulle reagera mer. Har självklart inte varit på topp, men har ändå känt att jag gjort rätt. Det känner jag fortfarande, men är nu i en period då det känns lite jobbigare.
Jag har nu min första mens och min kollega har kommit ut med sin graviditet. Hon är/var en vecka före mig och hela hennes graviditet är en påminnelse om min egen. Vilket (självklart) är jobbigt.
Jag vill verkligen ha barn, men jag vet att det inte passade nu.
Efter graviditeten och aborten har det tillkommit flera andra saker som varit jobbiga. Det är först nu jag känner att det lugnat ner sig lite och att jag kan andas och slappna av för första gången. Antar att det gör att det änns lite jobbigare nu, när man har tid att tänka.
Jävla skitliv!!!
om hur det blev så fint.
Nu känner jag mig lite ledsen över att jag inte dokumenterat den här resan. Tur att terapeuten sparat ner våra samtal så att jag kan ta del av dem för att se hur det var, och hur resan hit blev.
Jag är helt ärligt en ny person. Kanske inte så mycket utåt så att folk ser. Men inombords är jag så jävla förändrad.
det är svårt att beskriva, men lugnet inom mig är så fantastiskt gött.
26 januari upplevde jag en av mina värsta dagar. Det var då allt eskalerade och det var då allt började på nytt. Det är konstigt när det finns ett före och ett efter. Den här perioden har ett före och ett efter.
Före är en dimma. Med skuld, skam och en klump i magen. Tror inte att jag visste om det då, men det är så jag skulle vilja beskriva det nu när klumpen, skamen och skulden har släppt. Det har inte släppt helt, men det är mycket bättre och jag känner mig mer medveten om att det existerar. Kommer på mig själv ibland.
Ibland har jag utmanat mig själv, ibland har jag inte vågat. Men det sköna är medvetenheten.
Igår när jag gick hem från en underbar kvälll ute, så kände mer eufori än vad jag gjort på länge. Jag känner eufori ofta nuförtiden, men igår var den magisk. Jag hade en helt underbar eftermiddag, kväll och natt. En spontankväll med underbara människor. Det är så mkt hjärta och ödmjukhet så jag spricker.
Jag tänker på hur allt var för ett år sedan, och hur allt är nu. Jag är avvis på mig själv.
Numer ser jag mig själv, och gillar mig själv mer än vad jag gjorde förut. Jag tar beslut mer för mig själv, än för någon annan skull. Detta är svårt, och det är självklart att vissa beslut tas för att jag "borde", men inte lika ofta som förut. Att jag gillar mig själv är ngt nytt. Det är spännande. Jag vet inte hur jag kom dit, men det började hos terapeuten. Han såg mig och sa att jag var en fin människa. Jag började tro på honom. De nya vännerna jag börjat hänga med, bekräftar mig på ett annat plan. Och jag börjar tro på dem med.
Just nu känns allt så äkta och bra.
Jag svamlar, som vanligt.
Idag hade jag ett jättebra samtal med en arbetskamrat som jag ser kämpar på samma sätt som jag gjort den senaste tiden. Det är fint att prata enskillt och se varandra och lyssna. Vi sa fina saker, och jag tror att vi bägge kände en värme när vi lämnat rummet. Det är fint och äkta :)
Igår träffade jag mitt ex som jag inte sett på evigheter. Vi var ihop i några år, och bästisar några år efter det. Har var min "person". Det var så konstigt att se honom igår, skakade lite efter mötet. Vi har inte setts på väldigt många år, så min reaktion är nog inte så konstig. Men idag känner jag inte så mkt. Hade det varit för ngr månader sedan hade jag haft helt andra känslor, och grubblat massa. Det vet jag. Nu var det nog bara skönt att ses på ett sätt, och skönt att det inte är vi längre :)
R ringde inatt också. Jag sa nej och det känns jätteskönt, och jag känner mig stark. Det hade jag inte gjort för ngr månader sedan. Men nu är jag bättre själv än med honom.
Sen undrar jag över meningen med att jag på två dagar sett min terapeut fem gånger. Fyra gånger igår och en gång idag. Han måste vara riktigt speciell. Visar sig ibland för att påminna mig om att han finns. Det var så fint att han var på samma uteställe igår. Där jag kände sån eufori, så var han nära. Det var fint. Han är så fin.
Till alla "nya" : Tack för att jag får lära känna er, och för att jag får lära känna mig själv.
Till fina kollegor : Tack för att ni ser mig och låter mig vara jag
Till alla "gamla" : Tack för att jag fortfarande får vara i ert liv och lära känna er ännu mer.
om hur allt är och hur det inte borde vara.
om hur allt är och hur det inte borde vara.
Jag känner mig konstig, och lite fejk. Vad var det som hände, överreagerade jag ännu en gång?
För två veckor sedan hade jag panikångest och det har kommit tillbaka på div vis sedan dess - fast inte fullt så allvarligt.
Vad som utlöste allt är kanske svårt att säga nu. Det är något jag byggt upp sedan länge och som har eskalerat på min nuvarande arbetsplats.
När jag tillsammans med min terapeut går igenom saker bit för bit inser jag hur jag byggt upp det här redan för länge länge sedan. Sedan har saker i nutid fastnat och jag har gjort det till sanning. Tillsammans med det jag byggt upp och min känslosamma person som bara tänker och tänker - så har det inte blivit bra.
Det känns konstigt när min terapeut säger att jag inte bryr mig om mig själv utan tänker på andras välmående. Har jag ljugit för honom. Jag tror inte att mina vänner skulle beskriva mig så. Dock så vet de itne så mkt om vad som försiggår i huvudet - jag tänker mkt på dem och gör deras smärta till min - utan att veta det.
Jag har ofta dåligt samvete över att jag pratar mest om mig när vi ses och att mina vänner inte får så mkt utrymme. Kanske är det inte så - utan bara mitt dåliga samvete och mitt överanalyserande. ???
Det finns saker som jag funderar på om jag ens kommer kunna berätta för min terapeut - men det kanske blir så så småningom ändå. Släppa på muren ännu mer.
over för nu... orkar inte skrivva mer
KRASCH boooom Bang
En erfarenhet rikare, en tråkig dag.
Jag visste nog att denna dagen skulle komma. Jag har kännt mig trottare och tröttare och tappat motivationen och fokuserat på fel saker och surat massor.
Men man är inte förberedd när kroppen säger ifrån.
Igår var jag hemma hela dagen med yrsel och illamående. Tackade nej till umgäng och vilade. Tänkte att det hängde ihop med min onda nacke, yrseln alltså. Tränade lite och promenerade.
Flaggade för att jag skulle vara ledig idag för att ladda batterierna och förhoppningsvis bli lite mindre yrslig.
Gick på träning vid lunch och kände mig peppad.
Mitt i passet blev jag yr och illamående och tårarna började rinna. Kunde inte hejda det. Så jag fick packa ihop allt. KAOS. Glömde grejer och var alldeles förvirrad och tårarna sprutade.
Orkade ta mig hem. PANG. Panikgråt och skakade.
Resten kanske är början på nåt nytt. Kroppen sa helt enkelt nej och nu måste jag stanna upp.
Tack gode gud för L. Utan henne skulle det vara massa kaos ännu, min livlina just nu. Ringde hennes terapeut och fick tid på en gång. Ännu en räddning.
Nu har jag raserat muren (för vissa) och slutat kalla att allt är bra. Det är förbannat obra just nu.
Måste...
... bli bättre på att se på mig själv med bättre ögon och tro att jag är bra ibland.
Men faaaan va svårt det är.
Just nu känner jag att jag inte räcker till, tiden finns inte & allt är rörigt. Då är man extra kritisk och känner att man inte presterar enligt förväntningarna.
Idag fick jag ett mail med återkoppling. Bra återkoppling, inte ett enda negativt ord - bara bra ord. Om jag är nöjd med det? Nope, inte alls. Tänker bara att det är annorlunda nu (det var ett tag sedan återkopplingen framfördes). Att nu är det inte alls så...
Pratade med syster i helgen och hon tyckte jag var sjuk.
Varje dag tänker jag igenom alla möten med människor och ser vad jag kunde gjort annorlunda och har ofta dåligt samvete för något jag sagt, eller inte sagt. Det är säkert bra att göra någongång ibland, men kanske inte varje dag. Jag tror helt ärligt att kärringarna på mitt förra jobb förstörde mig. Alla negativa ord har jag tagit med mig, och tror att alla ser på mig så. Suck och fy. Dags att jobba på...
Nu ska jag avsluta lite jobb. Det borde förresten vara lag på att man inte får jobba till 12 på sin födelsedag :)
Om hur allt blev sedan...
Förra inlägget handlade om farmor.
Det har hänt mycket sedan dess.
Farmor begravdes och det var hemskt. Men skönt. Nu har jag förstått vikten av begravningar och att få möjligheten att ta farväl.
I samma veva dog även en vän till familjen. Min pappas bästa vän och en av mina nära kompisars pappa. Det var på ett sätt ännu värre. Och min pappa har tagit detta hårt.
Jag var inte med på begravningen eftersom jag befann mig i Arvika med jobbet, gjorde den prioriteringen. Vet inte om det var rätt eller fel, men det var jobbigt att inte vara där.
Men... det har hänt bra saker sedan sist.
Jag är tillbaka i Värmland, permanent hoppas jag.
Det går inte med ord beskriva hur skönt det är. Alla kompisar som man kan träffa spontant, för fest, fika eller häng. Kollegorna är underbara. Klart det finns vissa undantag - men de flesa är superhärliga. Det skrattas mkt och ironi är ett ständigt inslag i vardagen. I LIKE!!
att förlora någon nära, som inte står en nära
I söndags dog min farmor.
Jag har ibland funderat över hur jag kommer reagera. Det är länge sedan vi hade en bra relation. Den fick sig en törn för kanske 10 år sedan. Efter den händelsen har jag inte riktigt gett henne plats i hjärtat. Vi har inte knutit an och kommit nära varandra.
Därför har tanken på hennes bortgång kännts så konstig. Hur reagerar man när en nära släkting går bort som man inte känner sig nära?
När pappa ringde och berättade att hon var död, kom jag genast att tänka på min reaktion för många många år sedan när mina föräldrar bråkade.
Jag vaknade av att pappa skrek NEEEEJ!!!, väldigt högt. Det enda jag kunde tänka på vad att dom skulle sälja min häst. När jag gick in och frågade vad det var, kom pappa gråtandes och sa att mamma ville skilja sig. Sedan låg han i min säng och grät hela natten.
Så nu när pappa ringde och berättade om farmor så fick jag samma känslor. Han skickade först ett sms om att jag skulle ringa när jag vaknade. Jag ringde för att kolla om det var något allvarligt, när han berättade om farmor var min känsla :men det var väl inte så allvarligt ?!
Han grät jättemycket och jag försökte trösta honom.
Efter någon timme kom reaktionen. Kände mig väldigt ledsen och jag lät mig sörja.
Det var riktigt skönt och välgörnade att ha en hel dag där jag kunde ägna all tid jag behövde åt att vara ledsen. Jag behövde det.
Begravningen är om två veckor. Jag vet inte om döden någonsin kommer lägligt, och det känns jättehemskt att säga att det kommer opassande. Men begravningen kommer opassande om man får vara så ärlig? Min första arbetsdag på mitt nya jobb förskjuts en dag då begravningen är den dagen jag skulle börjat.
Jag tolkar det ändå som något fint. Mitt nya jobb är starten på ett nytt kapitel och farmor vill göra ett avtryck även i detta kapitel. Det är fint. Sedan sätts attityden på det nya jobbet på prov på en gång. Är det ok att gå på begravning din första arbetsdag? Jag tror det...
--------
Min syster och pappa är väldigt ledsna över att inte ha sagt hej då. Jag förstår dem. Det är ett tag sedan de sågs och allt hände väldigt snabbt.
Jag är väldigt glad att jag var där för några veckor sedan och hon kändes väldigt pigg och glad. Vi pratade om massa roligt och jag fick berätta om min flytt hem. Vi sa hej då - det var jätteroligt att ses!!
Jag har ibland funderat över hur jag kommer reagera. Det är länge sedan vi hade en bra relation. Den fick sig en törn för kanske 10 år sedan. Efter den händelsen har jag inte riktigt gett henne plats i hjärtat. Vi har inte knutit an och kommit nära varandra.
Därför har tanken på hennes bortgång kännts så konstig. Hur reagerar man när en nära släkting går bort som man inte känner sig nära?
När pappa ringde och berättade att hon var död, kom jag genast att tänka på min reaktion för många många år sedan när mina föräldrar bråkade.
Jag vaknade av att pappa skrek NEEEEJ!!!, väldigt högt. Det enda jag kunde tänka på vad att dom skulle sälja min häst. När jag gick in och frågade vad det var, kom pappa gråtandes och sa att mamma ville skilja sig. Sedan låg han i min säng och grät hela natten.
Så nu när pappa ringde och berättade om farmor så fick jag samma känslor. Han skickade först ett sms om att jag skulle ringa när jag vaknade. Jag ringde för att kolla om det var något allvarligt, när han berättade om farmor var min känsla :men det var väl inte så allvarligt ?!
Han grät jättemycket och jag försökte trösta honom.
Efter någon timme kom reaktionen. Kände mig väldigt ledsen och jag lät mig sörja.
Det var riktigt skönt och välgörnade att ha en hel dag där jag kunde ägna all tid jag behövde åt att vara ledsen. Jag behövde det.
Begravningen är om två veckor. Jag vet inte om döden någonsin kommer lägligt, och det känns jättehemskt att säga att det kommer opassande. Men begravningen kommer opassande om man får vara så ärlig? Min första arbetsdag på mitt nya jobb förskjuts en dag då begravningen är den dagen jag skulle börjat.
Jag tolkar det ändå som något fint. Mitt nya jobb är starten på ett nytt kapitel och farmor vill göra ett avtryck även i detta kapitel. Det är fint. Sedan sätts attityden på det nya jobbet på prov på en gång. Är det ok att gå på begravning din första arbetsdag? Jag tror det...
--------
Min syster och pappa är väldigt ledsna över att inte ha sagt hej då. Jag förstår dem. Det är ett tag sedan de sågs och allt hände väldigt snabbt.
Jag är väldigt glad att jag var där för några veckor sedan och hon kändes väldigt pigg och glad. Vi pratade om massa roligt och jag fick berätta om min flytt hem. Vi sa hej då - det var jätteroligt att ses!!
a lovestory ?
Relationen till min chef liknar oftast en lovestory.
Vi har verkligen våra upps and downs. Är ärliga mot varandra och jag ler extra mycket i hans närhet.
Vi har gått bakom varandras ryggar, sårat varandra och sagt dumma saker som vi inte menar. Vi har även skrattat en massa, utvecklat varandra och kompletterat varandra. Han har under dessa år varit mitt viktigaste bollplank.
Det är konstigt. För det är ingen förälskelse, det har jag kommit fram till. Men jag vet inte vad det är. Det är nog en förbjuden nära sammhörighet mellan chef och medarbetare. Det gör nog vänskapen lite speciell och då känns det ibland som en lovestory.
Jag kommer sakna honom sjukt mycket nu när jag går vidare. Men det kanske är nu vår vänskap blir på riktigt, där vi blir varandras mentorer i den snåriga karriären (?). eller så dör allt ut för att det inte är förbjudet längre...
Jag vet i alla fall att det är oerhört värdefullt att ha haft med honom på vägen. Att ha en ärlig relation till någon i karriären som känner en utan och innan (iaf jobbmässigt) är värdefullt. Vi kan vara varandras bollplank på ett ärligt sätt, som kanske ger något i de beslut vi kommer ställas inför.
Detta är ännu ett inlägg i vår lovestory-berg-och-dalbana. Imorrn kan tonläget vara något annat. Men så är det...
Vi har verkligen våra upps and downs. Är ärliga mot varandra och jag ler extra mycket i hans närhet.
Vi har gått bakom varandras ryggar, sårat varandra och sagt dumma saker som vi inte menar. Vi har även skrattat en massa, utvecklat varandra och kompletterat varandra. Han har under dessa år varit mitt viktigaste bollplank.
Det är konstigt. För det är ingen förälskelse, det har jag kommit fram till. Men jag vet inte vad det är. Det är nog en förbjuden nära sammhörighet mellan chef och medarbetare. Det gör nog vänskapen lite speciell och då känns det ibland som en lovestory.
Jag kommer sakna honom sjukt mycket nu när jag går vidare. Men det kanske är nu vår vänskap blir på riktigt, där vi blir varandras mentorer i den snåriga karriären (?). eller så dör allt ut för att det inte är förbjudet längre...
Jag vet i alla fall att det är oerhört värdefullt att ha haft med honom på vägen. Att ha en ärlig relation till någon i karriären som känner en utan och innan (iaf jobbmässigt) är värdefullt. Vi kan vara varandras bollplank på ett ärligt sätt, som kanske ger något i de beslut vi kommer ställas inför.
Detta är ännu ett inlägg i vår lovestory-berg-och-dalbana. Imorrn kan tonläget vara något annat. Men så är det...
on my way...
Semestern slut:
Sol på näsan. Packmopedsturne. Årets första bad. Norrköping. Lägenhetsvisning. Värmländskt memory. Renovering av köksstolar. Gråt. Vin. VÄNNER. FAMILJ. Bilåkande. Fest. Lägenhetskontrakt. GLÄDJE. Värmländska.
En fin semester.
Lägenhet kirrad. oerhört GÖTT. Tre visningar, tackade ja till en. Den bästa. Inte den finaste. Men den med mest plus. Det blir nog bra, när jag fått renovera lite :) Dille på randig tapet. Det blir finfint det.
Sol på näsan. Packmopedsturne. Årets första bad. Norrköping. Lägenhetsvisning. Värmländskt memory. Renovering av köksstolar. Gråt. Vin. VÄNNER. FAMILJ. Bilåkande. Fest. Lägenhetskontrakt. GLÄDJE. Värmländska.
En fin semester.
Lägenhet kirrad. oerhört GÖTT. Tre visningar, tackade ja till en. Den bästa. Inte den finaste. Men den med mest plus. Det blir nog bra, när jag fått renovera lite :) Dille på randig tapet. Det blir finfint det.
limbo
Just nu lever jag lite i limbo. För några veckor sedan var jag i "extrem-limbo", just nu i "medium-limbo".
För några veckor sedan hade jag sagt upp min lägenhet och sagt upp mig från jobbet. Jag hade inte fått några nya anställningspapper och hade inget boende.
Nu har jag fortfarande sagt upp min lägenhet och sagt upp mig från jobbet. Men jag har fått anställningsbevis, träffat (nästan alla) nya arbetskamrater och skaffat 1/4 boende (en säng i ett vardagsrum :)). Det enda som fattas just nu för att ta mig ur limbo-tillståndet är alltså ett heltidsboende (så att jag har 1 1/4 boende). konstig ekvation, men hoppas att den går ihop så småningom.
Träffen med arbetskamraterna var i början jobbig. Jag hade fått feladress, och när jag fick rätt adress så hittade jag inte. I min lilla, lilla by... haha. Men det tog sig vartefter och nu känns det bra, men självklart pirrigt ändå. och osäkert. Men det är väl där jag hittar kicken förstår jag.
Förresten har jag köpt bil också. Men jag tror att min bil-otur förföljer mig. Men vi får väl se. Jag tror att mina vilar trivs i V-land - så det blir nog bra bara vi kommer hem :D
För några veckor sedan hade jag sagt upp min lägenhet och sagt upp mig från jobbet. Jag hade inte fått några nya anställningspapper och hade inget boende.
Nu har jag fortfarande sagt upp min lägenhet och sagt upp mig från jobbet. Men jag har fått anställningsbevis, träffat (nästan alla) nya arbetskamrater och skaffat 1/4 boende (en säng i ett vardagsrum :)). Det enda som fattas just nu för att ta mig ur limbo-tillståndet är alltså ett heltidsboende (så att jag har 1 1/4 boende). konstig ekvation, men hoppas att den går ihop så småningom.
Träffen med arbetskamraterna var i början jobbig. Jag hade fått feladress, och när jag fick rätt adress så hittade jag inte. I min lilla, lilla by... haha. Men det tog sig vartefter och nu känns det bra, men självklart pirrigt ändå. och osäkert. Men det är väl där jag hittar kicken förstår jag.
Förresten har jag köpt bil också. Men jag tror att min bil-otur förföljer mig. Men vi får väl se. Jag tror att mina vilar trivs i V-land - så det blir nog bra bara vi kommer hem :D
kickar
Jag är en person som ofta söker kickar. Jag är rastlös och bryter upp från mitt liv vartannat år ungefär. Ständigt. Jag undrar när detta tar slut och jag stannar till och är nöjd? Någonsin? Min förhoppning är att jag återvänder hem och hittar mig själv och blir nöjd. Skaffar kikcar på annat sätt än att byta jobb, byta lägenhet och stad på engång.
Ja vi får väl se...
Jag fick nyss en kick. En lyckokick av det lilla. En fin människa - ett fint, kort samtal. Det fyller hjärtat, ger en kick och glädje. Fantastiskt. Det är dom där människorna jag ska flytta hem till.
Ja vi får väl se...
Jag fick nyss en kick. En lyckokick av det lilla. En fin människa - ett fint, kort samtal. Det fyller hjärtat, ger en kick och glädje. Fantastiskt. Det är dom där människorna jag ska flytta hem till.
Memory Lane
Oj vilken helg.
Jag är alldeles för sentimeltal för återträffar.
Särskillt högstadietiden är speciell och jag känner att jag stannat kvar lite där. haha... Många av de jag umgicks med där, kan jag inte släppa taget av och det känns inte riktigt bra. Anledningen till att det inte känns bra är ju att vi inte längre umgås och vi passar nog inte ihop längre. Vi har glidit ifrån varandra, men jag kan inte släppa det känslomässigt.
Alla dessa känslor blev ju inte bättre av att vi hade återträff i helgen. De flesta av dessa personer var där, och det rev upp många gamla (BRA!) minnen. Fan va jag saknar mina killar och tiden vi hade tillsammans.
Vi hade så sjukt kul i helgen. Alla som inte var där tycker säkert att vi är superpatetiska som skriver om hur kul det var på FB. Men sanningen är att det var superduper kul och vi festade som om det inte fanns en morgondag (några mer än andra). haha.. Det var underbart att omge sig med de som engång var hela ens liv.
Ska nog inte skriva mer om detta, eftersom det inte går att sätta ord på alla känslor som blommat upp efteråt. Grymma människor - grymma känslor.
Jag är alldeles för sentimeltal för återträffar.
Särskillt högstadietiden är speciell och jag känner att jag stannat kvar lite där. haha... Många av de jag umgicks med där, kan jag inte släppa taget av och det känns inte riktigt bra. Anledningen till att det inte känns bra är ju att vi inte längre umgås och vi passar nog inte ihop längre. Vi har glidit ifrån varandra, men jag kan inte släppa det känslomässigt.
Alla dessa känslor blev ju inte bättre av att vi hade återträff i helgen. De flesta av dessa personer var där, och det rev upp många gamla (BRA!) minnen. Fan va jag saknar mina killar och tiden vi hade tillsammans.
Vi hade så sjukt kul i helgen. Alla som inte var där tycker säkert att vi är superpatetiska som skriver om hur kul det var på FB. Men sanningen är att det var superduper kul och vi festade som om det inte fanns en morgondag (några mer än andra). haha.. Det var underbart att omge sig med de som engång var hela ens liv.
Ska nog inte skriva mer om detta, eftersom det inte går att sätta ord på alla känslor som blommat upp efteråt. Grymma människor - grymma känslor.
tillförsikt
Det är alltid jobbigt att tappa bort sig själv.
Oftast märker man inte förrän det är försent, att man inte känner igen sig själv längre.
Där är jag nu.
Jag vet vem jag är yrkesmässigt (för där har jag utvecklats mycket och funderat mycket kring). Men jag har glömt bort den privata jag. Jag känner inte igen mig själv och känner nog att jag är en person som jag inte vill vara.
Jag ser denna höst som början på en resa att finna mig själv igen och starta upp på nytt.
Jag har precis kommit hem från ett kundmöte med min blivande chef. Jag presterade inte alls så bra som jag skulle vilja. Men jag känner ändå att det finns orsaker till detta, bla att jag inte ens börjat jobba för dem ännu. Dock så känns det så jäkla rätt i magen. Om det fortsätter såhär och om min blivande chef tror på mig lika mycket som han gör nu. Så kommer vi göra nåt jävligt bra tillsammans. Jag har framtidstro och det känns så jäkla grymt.
Förhoppningsvis så sker det inte bara mycket på det yrkesmässiga planet, utan även på det privata. Jag hittar tillbaka till glädjen och får bli en mer utåtriktad person igen. Jag känner mig lite instängd i mig själv, vilket är sjukt frustrerande. Dags att blomma ut.
Men denna resa tror jag kommer bli rolig och jag ser fram emot kommande utmaningar. En av de första är att hitta boende. Lättare sagt än gjort? :)
Oftast märker man inte förrän det är försent, att man inte känner igen sig själv längre.
Där är jag nu.
Jag vet vem jag är yrkesmässigt (för där har jag utvecklats mycket och funderat mycket kring). Men jag har glömt bort den privata jag. Jag känner inte igen mig själv och känner nog att jag är en person som jag inte vill vara.
Jag ser denna höst som början på en resa att finna mig själv igen och starta upp på nytt.
Jag har precis kommit hem från ett kundmöte med min blivande chef. Jag presterade inte alls så bra som jag skulle vilja. Men jag känner ändå att det finns orsaker till detta, bla att jag inte ens börjat jobba för dem ännu. Dock så känns det så jäkla rätt i magen. Om det fortsätter såhär och om min blivande chef tror på mig lika mycket som han gör nu. Så kommer vi göra nåt jävligt bra tillsammans. Jag har framtidstro och det känns så jäkla grymt.
Förhoppningsvis så sker det inte bara mycket på det yrkesmässiga planet, utan även på det privata. Jag hittar tillbaka till glädjen och får bli en mer utåtriktad person igen. Jag känner mig lite instängd i mig själv, vilket är sjukt frustrerande. Dags att blomma ut.
Men denna resa tror jag kommer bli rolig och jag ser fram emot kommande utmaningar. En av de första är att hitta boende. Lättare sagt än gjort? :)
Jag ska börja om.
Just nu är jag en hormonstinn 26 åring som vacklar mellan supperglad, förväntansfull och rädd.
Jag fick jobbet jag ville ha, och jag tackade ja - utan att tänka speciellt mycket.
Jag tror att det känns bra fortfarande, men jag är är lite rädd också. Sedan är jag ledsen. Jag håller nu på att avveckla ett 2,5 års långt förhållande. Jag bryter mig nu loss och går vidare, men det är ju inte utan vemod.
Igår hade jag panik över att lämna min chef. Jag vet faktiskt inte hur det kommer gå. Han har betytt så jäkla mycket för mig under den här perioden. Det är grymt att ha fått känna såhär, men samtidigt lite sjuk. Han har utveklat mig mer under 2 år, än jag gjort under mina tidigare 24 år. jaja.. det kanske är att överdriva. Men på dessa år har jag utvecklats och blivit en ny människa. Yrkesmässigt till det bättre, personligt har jag lärt känna mig själv mycket mer. Han har varit min spegel.
Men nu ska jag gå vidare och det är nog en utmaning för oss båda.
Det är nog så att man aldrig varit så uppskattad som när man bestämmer sig för att gå vidare. Personer som jag (enligt mig) haft en stel reltion hr uttrycks sitt missnöje över att jag sk gå vidare och berättat hur fantastisk jag är. Hur underbart är inte det att höra? Men samtidigt blir det ju svårare att gå...
Det är verkligen ett nytt liv som börjar. Jag hoppas på det, för jag behöver vakna till liv - den privata J.
På måndag ska jag redan jobba med det nya jobbet. Det gör mig lite fundersam, men samtidigt känns det skoj att dom redan behöver mig. Jag är skeptisk för att min kommande chef har för höga förväntningar på mig och att han tar för snabb beslut. Min magkänsla säger att de behöver mig på jobbet redan i sommar. Så har jg tur/otur så får jag jobba för två arbetsgivare i sommar. I-landsproblem att ha två arbetsgivare som drar i en :)?
Jag fick jobbet jag ville ha, och jag tackade ja - utan att tänka speciellt mycket.
Jag tror att det känns bra fortfarande, men jag är är lite rädd också. Sedan är jag ledsen. Jag håller nu på att avveckla ett 2,5 års långt förhållande. Jag bryter mig nu loss och går vidare, men det är ju inte utan vemod.
Igår hade jag panik över att lämna min chef. Jag vet faktiskt inte hur det kommer gå. Han har betytt så jäkla mycket för mig under den här perioden. Det är grymt att ha fått känna såhär, men samtidigt lite sjuk. Han har utveklat mig mer under 2 år, än jag gjort under mina tidigare 24 år. jaja.. det kanske är att överdriva. Men på dessa år har jag utvecklats och blivit en ny människa. Yrkesmässigt till det bättre, personligt har jag lärt känna mig själv mycket mer. Han har varit min spegel.
Men nu ska jag gå vidare och det är nog en utmaning för oss båda.
Det är nog så att man aldrig varit så uppskattad som när man bestämmer sig för att gå vidare. Personer som jag (enligt mig) haft en stel reltion hr uttrycks sitt missnöje över att jag sk gå vidare och berättat hur fantastisk jag är. Hur underbart är inte det att höra? Men samtidigt blir det ju svårare att gå...
Det är verkligen ett nytt liv som börjar. Jag hoppas på det, för jag behöver vakna till liv - den privata J.
På måndag ska jag redan jobba med det nya jobbet. Det gör mig lite fundersam, men samtidigt känns det skoj att dom redan behöver mig. Jag är skeptisk för att min kommande chef har för höga förväntningar på mig och att han tar för snabb beslut. Min magkänsla säger att de behöver mig på jobbet redan i sommar. Så har jg tur/otur så får jag jobba för två arbetsgivare i sommar. I-landsproblem att ha två arbetsgivare som drar i en :)?
ack värmeland... (?)
Jag går i väntans tider kan man minst sagt säga.
Jag hoppas massor på att en flytt till Värmland kan bli aktuellt inom en snar framtid.
På fredag ska jag på min tredje (!) intervju för ett jobb där.
Det känns bra i magen, ang jobbet. Inte för att jag är säker på att jag får det - utan för att känslan med företg känns bra.
Sånt är ju svårt att veta - men det är så sjuuukt viktigt!
Håll gärna tummar å tår för att jag snart blir en värmlandstös igen!
Jag hoppas massor på att en flytt till Värmland kan bli aktuellt inom en snar framtid.
På fredag ska jag på min tredje (!) intervju för ett jobb där.
Det känns bra i magen, ang jobbet. Inte för att jag är säker på att jag får det - utan för att känslan med företg känns bra.
Sånt är ju svårt att veta - men det är så sjuuukt viktigt!
Håll gärna tummar å tår för att jag snart blir en värmlandstös igen!
