att förlora någon nära, som inte står en nära
I söndags dog min farmor.
Jag har ibland funderat över hur jag kommer reagera. Det är länge sedan vi hade en bra relation. Den fick sig en törn för kanske 10 år sedan. Efter den händelsen har jag inte riktigt gett henne plats i hjärtat. Vi har inte knutit an och kommit nära varandra.
Därför har tanken på hennes bortgång kännts så konstig. Hur reagerar man när en nära släkting går bort som man inte känner sig nära?
När pappa ringde och berättade att hon var död, kom jag genast att tänka på min reaktion för många många år sedan när mina föräldrar bråkade.
Jag vaknade av att pappa skrek NEEEEJ!!!, väldigt högt. Det enda jag kunde tänka på vad att dom skulle sälja min häst. När jag gick in och frågade vad det var, kom pappa gråtandes och sa att mamma ville skilja sig. Sedan låg han i min säng och grät hela natten.
Så nu när pappa ringde och berättade om farmor så fick jag samma känslor. Han skickade först ett sms om att jag skulle ringa när jag vaknade. Jag ringde för att kolla om det var något allvarligt, när han berättade om farmor var min känsla :men det var väl inte så allvarligt ?!
Han grät jättemycket och jag försökte trösta honom.
Efter någon timme kom reaktionen. Kände mig väldigt ledsen och jag lät mig sörja.
Det var riktigt skönt och välgörnade att ha en hel dag där jag kunde ägna all tid jag behövde åt att vara ledsen. Jag behövde det.
Begravningen är om två veckor. Jag vet inte om döden någonsin kommer lägligt, och det känns jättehemskt att säga att det kommer opassande. Men begravningen kommer opassande om man får vara så ärlig? Min första arbetsdag på mitt nya jobb förskjuts en dag då begravningen är den dagen jag skulle börjat.
Jag tolkar det ändå som något fint. Mitt nya jobb är starten på ett nytt kapitel och farmor vill göra ett avtryck även i detta kapitel. Det är fint. Sedan sätts attityden på det nya jobbet på prov på en gång. Är det ok att gå på begravning din första arbetsdag? Jag tror det...
--------
Min syster och pappa är väldigt ledsna över att inte ha sagt hej då. Jag förstår dem. Det är ett tag sedan de sågs och allt hände väldigt snabbt.
Jag är väldigt glad att jag var där för några veckor sedan och hon kändes väldigt pigg och glad. Vi pratade om massa roligt och jag fick berätta om min flytt hem. Vi sa hej då - det var jätteroligt att ses!!
Jag har ibland funderat över hur jag kommer reagera. Det är länge sedan vi hade en bra relation. Den fick sig en törn för kanske 10 år sedan. Efter den händelsen har jag inte riktigt gett henne plats i hjärtat. Vi har inte knutit an och kommit nära varandra.
Därför har tanken på hennes bortgång kännts så konstig. Hur reagerar man när en nära släkting går bort som man inte känner sig nära?
När pappa ringde och berättade att hon var död, kom jag genast att tänka på min reaktion för många många år sedan när mina föräldrar bråkade.
Jag vaknade av att pappa skrek NEEEEJ!!!, väldigt högt. Det enda jag kunde tänka på vad att dom skulle sälja min häst. När jag gick in och frågade vad det var, kom pappa gråtandes och sa att mamma ville skilja sig. Sedan låg han i min säng och grät hela natten.
Så nu när pappa ringde och berättade om farmor så fick jag samma känslor. Han skickade först ett sms om att jag skulle ringa när jag vaknade. Jag ringde för att kolla om det var något allvarligt, när han berättade om farmor var min känsla :men det var väl inte så allvarligt ?!
Han grät jättemycket och jag försökte trösta honom.
Efter någon timme kom reaktionen. Kände mig väldigt ledsen och jag lät mig sörja.
Det var riktigt skönt och välgörnade att ha en hel dag där jag kunde ägna all tid jag behövde åt att vara ledsen. Jag behövde det.
Begravningen är om två veckor. Jag vet inte om döden någonsin kommer lägligt, och det känns jättehemskt att säga att det kommer opassande. Men begravningen kommer opassande om man får vara så ärlig? Min första arbetsdag på mitt nya jobb förskjuts en dag då begravningen är den dagen jag skulle börjat.
Jag tolkar det ändå som något fint. Mitt nya jobb är starten på ett nytt kapitel och farmor vill göra ett avtryck även i detta kapitel. Det är fint. Sedan sätts attityden på det nya jobbet på prov på en gång. Är det ok att gå på begravning din första arbetsdag? Jag tror det...
--------
Min syster och pappa är väldigt ledsna över att inte ha sagt hej då. Jag förstår dem. Det är ett tag sedan de sågs och allt hände väldigt snabbt.
Jag är väldigt glad att jag var där för några veckor sedan och hon kändes väldigt pigg och glad. Vi pratade om massa roligt och jag fick berätta om min flytt hem. Vi sa hej då - det var jätteroligt att ses!!
a lovestory ?
Relationen till min chef liknar oftast en lovestory.
Vi har verkligen våra upps and downs. Är ärliga mot varandra och jag ler extra mycket i hans närhet.
Vi har gått bakom varandras ryggar, sårat varandra och sagt dumma saker som vi inte menar. Vi har även skrattat en massa, utvecklat varandra och kompletterat varandra. Han har under dessa år varit mitt viktigaste bollplank.
Det är konstigt. För det är ingen förälskelse, det har jag kommit fram till. Men jag vet inte vad det är. Det är nog en förbjuden nära sammhörighet mellan chef och medarbetare. Det gör nog vänskapen lite speciell och då känns det ibland som en lovestory.
Jag kommer sakna honom sjukt mycket nu när jag går vidare. Men det kanske är nu vår vänskap blir på riktigt, där vi blir varandras mentorer i den snåriga karriären (?). eller så dör allt ut för att det inte är förbjudet längre...
Jag vet i alla fall att det är oerhört värdefullt att ha haft med honom på vägen. Att ha en ärlig relation till någon i karriären som känner en utan och innan (iaf jobbmässigt) är värdefullt. Vi kan vara varandras bollplank på ett ärligt sätt, som kanske ger något i de beslut vi kommer ställas inför.
Detta är ännu ett inlägg i vår lovestory-berg-och-dalbana. Imorrn kan tonläget vara något annat. Men så är det...
Vi har verkligen våra upps and downs. Är ärliga mot varandra och jag ler extra mycket i hans närhet.
Vi har gått bakom varandras ryggar, sårat varandra och sagt dumma saker som vi inte menar. Vi har även skrattat en massa, utvecklat varandra och kompletterat varandra. Han har under dessa år varit mitt viktigaste bollplank.
Det är konstigt. För det är ingen förälskelse, det har jag kommit fram till. Men jag vet inte vad det är. Det är nog en förbjuden nära sammhörighet mellan chef och medarbetare. Det gör nog vänskapen lite speciell och då känns det ibland som en lovestory.
Jag kommer sakna honom sjukt mycket nu när jag går vidare. Men det kanske är nu vår vänskap blir på riktigt, där vi blir varandras mentorer i den snåriga karriären (?). eller så dör allt ut för att det inte är förbjudet längre...
Jag vet i alla fall att det är oerhört värdefullt att ha haft med honom på vägen. Att ha en ärlig relation till någon i karriären som känner en utan och innan (iaf jobbmässigt) är värdefullt. Vi kan vara varandras bollplank på ett ärligt sätt, som kanske ger något i de beslut vi kommer ställas inför.
Detta är ännu ett inlägg i vår lovestory-berg-och-dalbana. Imorrn kan tonläget vara något annat. Men så är det...
on my way...
Semestern slut:
Sol på näsan. Packmopedsturne. Årets första bad. Norrköping. Lägenhetsvisning. Värmländskt memory. Renovering av köksstolar. Gråt. Vin. VÄNNER. FAMILJ. Bilåkande. Fest. Lägenhetskontrakt. GLÄDJE. Värmländska.
En fin semester.
Lägenhet kirrad. oerhört GÖTT. Tre visningar, tackade ja till en. Den bästa. Inte den finaste. Men den med mest plus. Det blir nog bra, när jag fått renovera lite :) Dille på randig tapet. Det blir finfint det.
Sol på näsan. Packmopedsturne. Årets första bad. Norrköping. Lägenhetsvisning. Värmländskt memory. Renovering av köksstolar. Gråt. Vin. VÄNNER. FAMILJ. Bilåkande. Fest. Lägenhetskontrakt. GLÄDJE. Värmländska.
En fin semester.
Lägenhet kirrad. oerhört GÖTT. Tre visningar, tackade ja till en. Den bästa. Inte den finaste. Men den med mest plus. Det blir nog bra, när jag fått renovera lite :) Dille på randig tapet. Det blir finfint det.
