.

Oj vilken helg.
Jag är alldeles för sentimeltal för återträffar.
Särskillt högstadietiden är speciell och jag känner att jag stannat kvar lite där. haha... Många av de jag umgicks med där, kan jag inte släppa taget av och det känns inte riktigt bra. Anledningen till att det inte känns bra är ju att vi inte längre umgås och vi passar nog inte ihop längre. Vi har glidit ifrån varandra, men jag kan inte släppa det känslomässigt.

Alla dessa känslor blev ju inte bättre av att vi hade återträff i helgen. De flesta av dessa personer var där, och det rev upp många gamla (BRA!) minnen. Fan va jag saknar mina killar och tiden vi hade tillsammans.

Vi hade så sjukt kul i helgen. Alla som inte var där tycker säkert att vi är superpatetiska som skriver om hur kul det var på FB. Men sanningen är att det var superduper kul och vi festade som om det inte fanns en morgondag (några mer än andra). haha.. Det var underbart att omge sig med de som engång var hela ens liv.

Ska nog inte skriva mer om detta, eftersom det inte går att sätta ord på alla känslor som blommat upp efteråt. Grymma människor - grymma känslor.

Det är alltid jobbigt att tappa bort sig själv.
Oftast märker man inte förrän det är försent, att man inte känner igen sig själv längre.
Där är jag nu.
Jag vet vem jag är yrkesmässigt (för där har jag utvecklats mycket och funderat mycket kring). Men jag har glömt bort den privata jag. Jag känner inte igen mig själv och känner nog att jag är en person som jag inte vill vara.

Jag ser denna höst som början på en resa att finna mig själv igen och starta upp på nytt.

Jag har precis kommit hem från ett kundmöte med min blivande chef. Jag presterade inte alls så bra som jag skulle vilja. Men jag känner ändå att det finns orsaker till detta, bla att jag inte ens börjat jobba för dem ännu. Dock så känns det så jäkla rätt i magen. Om det fortsätter såhär och om min blivande chef tror på mig lika mycket som han gör nu. Så kommer vi göra nåt jävligt bra tillsammans. Jag har framtidstro och det känns så jäkla grymt.

Förhoppningsvis så sker det inte bara mycket på det yrkesmässiga planet, utan även på det privata. Jag hittar tillbaka till glädjen och får bli en mer utåtriktad person igen. Jag känner mig lite instängd i mig själv, vilket är sjukt frustrerande. Dags att blomma ut.

Men denna resa tror jag kommer bli rolig och jag ser fram emot kommande utmaningar. En av de första är att hitta boende. Lättare sagt än gjort? :)

Just nu är jag en hormonstinn 26 åring som vacklar mellan supperglad, förväntansfull och rädd.
Jag fick jobbet jag ville ha, och jag tackade ja - utan att tänka speciellt mycket.

Jag tror att det känns bra fortfarande, men jag är är lite rädd också. Sedan är jag ledsen. Jag håller nu på att avveckla ett 2,5 års långt förhållande. Jag bryter mig nu loss och går vidare, men det är ju inte utan vemod.
Igår hade jag panik över att lämna min chef. Jag vet faktiskt inte hur det kommer gå. Han har betytt så jäkla mycket för mig under den här perioden. Det är grymt att ha fått känna såhär, men samtidigt lite sjuk. Han har utveklat mig mer under 2 år, än jag gjort under mina tidigare 24 år. jaja.. det kanske är att överdriva. Men på dessa år har jag utvecklats och blivit en ny människa. Yrkesmässigt till det bättre, personligt har jag lärt känna mig själv mycket mer. Han har varit min spegel.
Men nu ska jag gå vidare och det är nog en utmaning för oss båda.

Det är nog så att man aldrig varit så uppskattad som när man bestämmer sig för att gå vidare. Personer som jag (enligt mig) haft en stel reltion hr uttrycks sitt missnöje över att jag sk gå vidare och berättat hur fantastisk jag är. Hur underbart är inte det att höra? Men samtidigt blir det ju svårare att gå...

Det är verkligen ett nytt liv som börjar. Jag hoppas på det, för jag behöver vakna till liv - den privata J.

På måndag ska jag redan jobba med det nya jobbet. Det gör mig lite fundersam, men samtidigt känns det skoj att dom redan behöver mig. Jag är skeptisk för att min kommande chef har för höga förväntningar på mig och att han tar för snabb beslut. Min magkänsla säger att de behöver mig på jobbet redan i sommar. Så har jg tur/otur så får jag jobba för två arbetsgivare i sommar. I-landsproblem att ha två arbetsgivare som drar i en :)?

Jag går i väntans tider kan man minst sagt säga.
Jag hoppas massor på att en flytt till Värmland kan bli aktuellt inom en snar framtid.

På fredag ska jag på min tredje (!) intervju för ett jobb där.
Det känns bra i magen, ang jobbet. Inte för att jag är säker på att jag får det - utan för att känslan med företg känns bra.
Sånt är ju svårt att veta - men det är så sjuuukt viktigt!

Håll gärna tummar å tår för att jag snart blir en värmlandstös igen!