.

om hur allt är och hur det inte borde vara.

En erfarenhet rikare, en tråkig dag.

... bli bättre på att se på mig själv med bättre ögon och tro att jag är bra ibland.

Förra inlägget handlade om farmor.

I söndags dog min farmor.

Jag har ibland funderat över hur jag kommer reagera. Det är länge sedan vi hade en bra relation. Den fick sig en törn för kanske 10 år sedan. Efter den händelsen har jag inte riktigt gett henne plats i hjärtat. Vi har inte knutit an och kommit nära varandra.

Därför har tanken på hennes bortgång kännts så konstig. Hur reagerar man när en nära släkting går bort som man inte känner sig nära?
När pappa ringde och berättade att hon var död, kom jag genast att tänka på min reaktion för många många år sedan när mina föräldrar bråkade.
Jag vaknade av att pappa skrek NEEEEJ!!!, väldigt högt. Det enda jag kunde tänka på vad att dom skulle sälja min häst. När jag gick in och frågade vad det var, kom pappa gråtandes och sa att mamma ville skilja sig. Sedan låg han i min säng och grät hela natten.

Så nu när pappa ringde och berättade om farmor så fick jag samma känslor. Han skickade först ett sms om att jag skulle ringa när jag vaknade. Jag ringde för att kolla om det var något allvarligt, när han berättade om farmor var min känsla :men det var väl inte så allvarligt ?!
Han grät jättemycket och jag försökte trösta honom.

Efter någon timme kom reaktionen. Kände mig väldigt ledsen och jag lät mig sörja.
Det var riktigt skönt och välgörnade att ha en hel dag där jag kunde ägna all tid jag behövde åt att vara ledsen. Jag behövde det.

Begravningen är om två veckor. Jag vet inte om döden någonsin kommer lägligt, och det känns jättehemskt att säga att det kommer opassande. Men begravningen kommer opassande om man får vara så ärlig? Min första arbetsdag på mitt nya jobb förskjuts en dag då begravningen är den dagen jag skulle börjat.

Jag tolkar det ändå som något fint. Mitt nya jobb är starten på ett nytt kapitel och farmor vill göra ett avtryck även i detta kapitel. Det är fint. Sedan sätts attityden på det nya jobbet på prov på en gång. Är det ok att gå på begravning din första arbetsdag? Jag tror det...

--------

Min syster och pappa är väldigt ledsna över att inte ha sagt hej då. Jag förstår dem. Det är ett tag sedan de sågs och allt hände väldigt snabbt.
Jag är väldigt glad att jag var där för några veckor sedan och hon kändes väldigt pigg och glad. Vi pratade om massa roligt och jag fick berätta om min flytt hem. Vi sa hej då - det var jätteroligt att ses!!

Relationen till min chef liknar oftast en lovestory.
Vi har verkligen våra upps and downs. Är ärliga mot varandra och jag ler extra mycket i hans närhet.
Vi har gått bakom varandras ryggar, sårat varandra och sagt dumma saker som vi inte menar. Vi har även skrattat en massa, utvecklat varandra och kompletterat varandra. Han har under dessa år varit mitt viktigaste bollplank.

Det är konstigt. För det är ingen förälskelse, det har jag kommit fram till. Men jag vet inte vad det är. Det är nog en förbjuden nära sammhörighet mellan chef och medarbetare. Det gör nog vänskapen lite speciell och då känns det ibland som en lovestory.

Jag kommer sakna honom sjukt mycket nu när jag går vidare. Men det kanske är nu vår vänskap blir på riktigt, där vi blir varandras mentorer i den snåriga karriären (?). eller så dör allt ut för att det inte är förbjudet längre...

Jag vet i alla fall att det är oerhört värdefullt att ha haft med honom på vägen. Att ha en ärlig relation till någon i karriären som känner en utan och innan (iaf jobbmässigt) är värdefullt. Vi kan vara varandras bollplank på ett ärligt sätt, som kanske ger något i de beslut vi kommer ställas inför.

Detta är ännu ett inlägg i vår lovestory-berg-och-dalbana. Imorrn kan tonläget vara något annat. Men så är det...

Semestern slut:
Sol på näsan. Packmopedsturne. Årets första bad. Norrköping. Lägenhetsvisning. Värmländskt memory. Renovering av köksstolar. Gråt. Vin. VÄNNER. FAMILJ. Bilåkande. Fest.  Lägenhetskontrakt. GLÄDJE. Värmländska.
En fin semester.

Lägenhet kirrad. oerhört GÖTT. Tre visningar, tackade ja till en. Den bästa. Inte den finaste. Men den med mest plus. Det blir nog bra, när jag fått renovera lite :) Dille på randig tapet. Det blir finfint det.

Just nu lever jag lite i limbo. För några veckor sedan var jag i "extrem-limbo", just nu i "medium-limbo".

För några veckor sedan hade jag sagt upp min lägenhet och sagt upp mig från jobbet. Jag hade inte fått några nya anställningspapper och hade inget boende.
Nu har jag fortfarande sagt upp min lägenhet och sagt upp mig från jobbet. Men jag har fått anställningsbevis, träffat (nästan alla) nya arbetskamrater och skaffat 1/4 boende (en säng i ett vardagsrum :)). Det enda som fattas just nu för att ta mig ur limbo-tillståndet är alltså ett heltidsboende (så att jag har 1 1/4 boende). konstig ekvation, men hoppas att den går ihop så småningom.

Träffen med arbetskamraterna var i början jobbig. Jag hade fått feladress, och när jag fick rätt adress så hittade jag inte. I min lilla, lilla by... haha. Men det tog sig vartefter och nu känns det bra, men självklart pirrigt ändå. och osäkert. Men det är väl där jag hittar kicken förstår jag.

Förresten har jag köpt bil också. Men jag tror att min bil-otur förföljer mig. Men vi får väl se. Jag tror att mina vilar trivs i V-land - så det blir nog bra bara vi kommer hem :D

Jag är en person som ofta söker kickar. Jag är rastlös och bryter upp från mitt liv vartannat år ungefär. Ständigt. Jag undrar när detta tar slut och jag stannar till och är nöjd? Någonsin? Min förhoppning är att jag återvänder hem och hittar mig själv och blir nöjd. Skaffar kikcar på annat sätt än att byta jobb, byta lägenhet och stad på engång.

Ja vi får väl se...

Jag fick nyss en kick. En lyckokick av det lilla. En fin människa - ett fint, kort samtal. Det fyller hjärtat, ger en kick och glädje. Fantastiskt. Det är dom där människorna jag ska flytta hem till.

Oj vilken helg.
Jag är alldeles för sentimeltal för återträffar.
Särskillt högstadietiden är speciell och jag känner att jag stannat kvar lite där. haha... Många av de jag umgicks med där, kan jag inte släppa taget av och det känns inte riktigt bra. Anledningen till att det inte känns bra är ju att vi inte längre umgås och vi passar nog inte ihop längre. Vi har glidit ifrån varandra, men jag kan inte släppa det känslomässigt.

Alla dessa känslor blev ju inte bättre av att vi hade återträff i helgen. De flesta av dessa personer var där, och det rev upp många gamla (BRA!) minnen. Fan va jag saknar mina killar och tiden vi hade tillsammans.

Vi hade så sjukt kul i helgen. Alla som inte var där tycker säkert att vi är superpatetiska som skriver om hur kul det var på FB. Men sanningen är att det var superduper kul och vi festade som om det inte fanns en morgondag (några mer än andra). haha.. Det var underbart att omge sig med de som engång var hela ens liv.

Ska nog inte skriva mer om detta, eftersom det inte går att sätta ord på alla känslor som blommat upp efteråt. Grymma människor - grymma känslor.

Det är alltid jobbigt att tappa bort sig själv.
Oftast märker man inte förrän det är försent, att man inte känner igen sig själv längre.
Där är jag nu.
Jag vet vem jag är yrkesmässigt (för där har jag utvecklats mycket och funderat mycket kring). Men jag har glömt bort den privata jag. Jag känner inte igen mig själv och känner nog att jag är en person som jag inte vill vara.

Jag ser denna höst som början på en resa att finna mig själv igen och starta upp på nytt.

Jag har precis kommit hem från ett kundmöte med min blivande chef. Jag presterade inte alls så bra som jag skulle vilja. Men jag känner ändå att det finns orsaker till detta, bla att jag inte ens börjat jobba för dem ännu. Dock så känns det så jäkla rätt i magen. Om det fortsätter såhär och om min blivande chef tror på mig lika mycket som han gör nu. Så kommer vi göra nåt jävligt bra tillsammans. Jag har framtidstro och det känns så jäkla grymt.

Förhoppningsvis så sker det inte bara mycket på det yrkesmässiga planet, utan även på det privata. Jag hittar tillbaka till glädjen och får bli en mer utåtriktad person igen. Jag känner mig lite instängd i mig själv, vilket är sjukt frustrerande. Dags att blomma ut.

Men denna resa tror jag kommer bli rolig och jag ser fram emot kommande utmaningar. En av de första är att hitta boende. Lättare sagt än gjort? :)

Just nu är jag en hormonstinn 26 åring som vacklar mellan supperglad, förväntansfull och rädd.
Jag fick jobbet jag ville ha, och jag tackade ja - utan att tänka speciellt mycket.

Jag tror att det känns bra fortfarande, men jag är är lite rädd också. Sedan är jag ledsen. Jag håller nu på att avveckla ett 2,5 års långt förhållande. Jag bryter mig nu loss och går vidare, men det är ju inte utan vemod.
Igår hade jag panik över att lämna min chef. Jag vet faktiskt inte hur det kommer gå. Han har betytt så jäkla mycket för mig under den här perioden. Det är grymt att ha fått känna såhär, men samtidigt lite sjuk. Han har utveklat mig mer under 2 år, än jag gjort under mina tidigare 24 år. jaja.. det kanske är att överdriva. Men på dessa år har jag utvecklats och blivit en ny människa. Yrkesmässigt till det bättre, personligt har jag lärt känna mig själv mycket mer. Han har varit min spegel.
Men nu ska jag gå vidare och det är nog en utmaning för oss båda.

Det är nog så att man aldrig varit så uppskattad som när man bestämmer sig för att gå vidare. Personer som jag (enligt mig) haft en stel reltion hr uttrycks sitt missnöje över att jag sk gå vidare och berättat hur fantastisk jag är. Hur underbart är inte det att höra? Men samtidigt blir det ju svårare att gå...

Det är verkligen ett nytt liv som börjar. Jag hoppas på det, för jag behöver vakna till liv - den privata J.

På måndag ska jag redan jobba med det nya jobbet. Det gör mig lite fundersam, men samtidigt känns det skoj att dom redan behöver mig. Jag är skeptisk för att min kommande chef har för höga förväntningar på mig och att han tar för snabb beslut. Min magkänsla säger att de behöver mig på jobbet redan i sommar. Så har jg tur/otur så får jag jobba för två arbetsgivare i sommar. I-landsproblem att ha två arbetsgivare som drar i en :)?

Jag går i väntans tider kan man minst sagt säga.
Jag hoppas massor på att en flytt till Värmland kan bli aktuellt inom en snar framtid.

På fredag ska jag på min tredje (!) intervju för ett jobb där.
Det känns bra i magen, ang jobbet. Inte för att jag är säker på att jag får det - utan för att känslan med företg känns bra.
Sånt är ju svårt att veta - men det är så sjuuukt viktigt!

Håll gärna tummar å tår för att jag snart blir en värmlandstös igen!

Vindarna vänder snabbt i mitt liv. I löööv it.

Livet är inte alls lika deppigt som i mitt tidigare inlägg. JAG HAR ETT NYTT JOBB PÅ G! Bara bekräftelsen ger energi och framtidstro.
Det är ett annat jobb på mitt nuvarande jobb. Jag kan ingenting och kommer vara en otrolig nybörjare, om dom väljer mig och om jag tackar ja.

Jag har dock inte besämt mig helt ännu om jag är beredd att satsa, jag väntar på magkänslan. Man kan vara logisk och fundera hur mkt som helst, men det viktigaste är att känna efter magkänslan och låta den få vara med och välja.

Jag tror att jag måste ha bestämt mig tills i morgon så jag har lite att sova på.
Det lutar dock åt att jag är beredd att tacka ja om dom vill satsa på mig. Det kommer bli blod, svett och tårar framöver - men jag hoppas att det kan vara värt det.

Shit. Det är grejer det.

Fick känslan när jag var intresserad av en kille, att han var intresserad av en annan. Idag var jag en stalker och kollade dem båda på hitta.se och såg nu att dom delar adress.
Vi jobbade ihop alla tre, men hon hade sambo då. Men något (inget konkret) sa mig att han var intresserad av henne.
Nu flera år senare bor dom ihop.

Så kul kan man ha en lördag :)

Sjätte sinne/magkänsla är häftiga grejer.