.

Relationen till min chef liknar oftast en lovestory.
Vi har verkligen våra upps and downs. Är ärliga mot varandra och jag ler extra mycket i hans närhet.
Vi har gått bakom varandras ryggar, sårat varandra och sagt dumma saker som vi inte menar. Vi har även skrattat en massa, utvecklat varandra och kompletterat varandra. Han har under dessa år varit mitt viktigaste bollplank.

Det är konstigt. För det är ingen förälskelse, det har jag kommit fram till. Men jag vet inte vad det är. Det är nog en förbjuden nära sammhörighet mellan chef och medarbetare. Det gör nog vänskapen lite speciell och då känns det ibland som en lovestory.

Jag kommer sakna honom sjukt mycket nu när jag går vidare. Men det kanske är nu vår vänskap blir på riktigt, där vi blir varandras mentorer i den snåriga karriären (?). eller så dör allt ut för att det inte är förbjudet längre...

Jag vet i alla fall att det är oerhört värdefullt att ha haft med honom på vägen. Att ha en ärlig relation till någon i karriären som känner en utan och innan (iaf jobbmässigt) är värdefullt. Vi kan vara varandras bollplank på ett ärligt sätt, som kanske ger något i de beslut vi kommer ställas inför.

Detta är ännu ett inlägg i vår lovestory-berg-och-dalbana. Imorrn kan tonläget vara något annat. Men så är det...