.

Just nu är jag en hormonstinn 26 åring som vacklar mellan supperglad, förväntansfull och rädd.
Jag fick jobbet jag ville ha, och jag tackade ja - utan att tänka speciellt mycket.

Jag tror att det känns bra fortfarande, men jag är är lite rädd också. Sedan är jag ledsen. Jag håller nu på att avveckla ett 2,5 års långt förhållande. Jag bryter mig nu loss och går vidare, men det är ju inte utan vemod.
Igår hade jag panik över att lämna min chef. Jag vet faktiskt inte hur det kommer gå. Han har betytt så jäkla mycket för mig under den här perioden. Det är grymt att ha fått känna såhär, men samtidigt lite sjuk. Han har utveklat mig mer under 2 år, än jag gjort under mina tidigare 24 år. jaja.. det kanske är att överdriva. Men på dessa år har jag utvecklats och blivit en ny människa. Yrkesmässigt till det bättre, personligt har jag lärt känna mig själv mycket mer. Han har varit min spegel.
Men nu ska jag gå vidare och det är nog en utmaning för oss båda.

Det är nog så att man aldrig varit så uppskattad som när man bestämmer sig för att gå vidare. Personer som jag (enligt mig) haft en stel reltion hr uttrycks sitt missnöje över att jag sk gå vidare och berättat hur fantastisk jag är. Hur underbart är inte det att höra? Men samtidigt blir det ju svårare att gå...

Det är verkligen ett nytt liv som börjar. Jag hoppas på det, för jag behöver vakna till liv - den privata J.

På måndag ska jag redan jobba med det nya jobbet. Det gör mig lite fundersam, men samtidigt känns det skoj att dom redan behöver mig. Jag är skeptisk för att min kommande chef har för höga förväntningar på mig och att han tar för snabb beslut. Min magkänsla säger att de behöver mig på jobbet redan i sommar. Så har jg tur/otur så får jag jobba för två arbetsgivare i sommar. I-landsproblem att ha två arbetsgivare som drar i en :)?