.

Jag känner mig konstig, och lite fejk. Vad var det som hände, överreagerade jag ännu en gång?

För två veckor sedan hade jag panikångest och det har kommit tillbaka på div vis sedan dess - fast inte fullt så allvarligt.

Vad som utlöste allt är kanske svårt att säga nu. Det är något jag byggt upp sedan länge och som har eskalerat på min nuvarande arbetsplats.

När jag tillsammans med min terapeut går igenom saker bit för bit inser jag hur jag byggt upp det här redan för länge länge sedan. Sedan har saker i nutid fastnat och jag har gjort det till sanning. Tillsammans med det jag byggt upp och min känslosamma person som bara tänker och tänker - så har det inte blivit bra.

Det känns konstigt när min terapeut säger att jag inte bryr mig om mig själv utan tänker på andras välmående. Har jag ljugit för honom. Jag tror inte att mina vänner skulle beskriva mig så. Dock så vet de itne så mkt om vad som försiggår i huvudet - jag tänker mkt på dem och gör deras smärta till min - utan att veta det.

Jag har ofta dåligt samvete över att jag pratar mest om mig när vi ses och att mina vänner inte får så mkt utrymme. Kanske är det inte så - utan bara mitt dåliga samvete och mitt överanalyserande. ???

Det finns saker som jag funderar på om jag ens kommer kunna berätta för min terapeut - men det kanske blir så så småningom ändå. Släppa på muren ännu mer.

over för nu... orkar inte skrivva mer

Jag visste nog att denna dagen skulle komma. Jag har kännt mig trottare och tröttare och tappat motivationen och fokuserat på fel saker och surat massor.

Men man är inte förberedd när kroppen säger ifrån.

Igår var jag hemma hela dagen med yrsel och illamående. Tackade nej till umgäng och vilade. Tänkte att det hängde ihop med min onda nacke, yrseln alltså. Tränade lite och promenerade.

Flaggade för att jag skulle vara ledig idag för att ladda batterierna och förhoppningsvis bli lite mindre yrslig.

Gick på träning vid lunch och kände mig peppad.

Mitt i passet blev jag yr och illamående och tårarna började rinna. Kunde inte hejda det. Så jag fick packa ihop allt. KAOS. Glömde grejer och var alldeles förvirrad och tårarna sprutade.

Orkade ta mig hem. PANG. Panikgråt och skakade.

Resten kanske är början på nåt nytt. Kroppen sa helt enkelt nej och nu måste jag stanna upp.

Tack gode gud för L. Utan henne skulle det vara massa kaos ännu, min livlina just nu. Ringde hennes terapeut och fick tid på en gång. Ännu en räddning.

Nu har jag raserat muren (för vissa) och slutat kalla att allt är bra. Det är förbannat obra just nu.