.

Jag visste nog att denna dagen skulle komma. Jag har kännt mig trottare och tröttare och tappat motivationen och fokuserat på fel saker och surat massor.

Men man är inte förberedd när kroppen säger ifrån.

Igår var jag hemma hela dagen med yrsel och illamående. Tackade nej till umgäng och vilade. Tänkte att det hängde ihop med min onda nacke, yrseln alltså. Tränade lite och promenerade.

Flaggade för att jag skulle vara ledig idag för att ladda batterierna och förhoppningsvis bli lite mindre yrslig.

Gick på träning vid lunch och kände mig peppad.

Mitt i passet blev jag yr och illamående och tårarna började rinna. Kunde inte hejda det. Så jag fick packa ihop allt. KAOS. Glömde grejer och var alldeles förvirrad och tårarna sprutade.

Orkade ta mig hem. PANG. Panikgråt och skakade.

Resten kanske är början på nåt nytt. Kroppen sa helt enkelt nej och nu måste jag stanna upp.

Tack gode gud för L. Utan henne skulle det vara massa kaos ännu, min livlina just nu. Ringde hennes terapeut och fick tid på en gång. Ännu en räddning.

Nu har jag raserat muren (för vissa) och slutat kalla att allt är bra. Det är förbannat obra just nu.