.

Mitt förra inlägg var fyllt av eufori, säkert med all sin rätt. Det var så det kändes då. Jag vet att jag hade i bakhuvudet att jag kanske behövde återuppta träffarna med min terapeut när allt lagt sig. Euforin slår många känslor och det kanske är svårt att vara objektiv.

 

Men jag var helt ont anandes om denna sommaren. Sommaren som skulle bli ett mörker, med några ljusglimtar. Men mest mörker.

Mörkret startades nog med en massa massa jobb (på annan ort) helt själv. Jobbade i grupp på dagarna men på kvällarna när jag skulle sköta mitt ordinarie jobb så var jag helt ensam. Det blev så mkt så jag igen var helt slutkörd. I samma veva så kändes relationen med min "ängel" väldigt komplicerad. Vi är väldigt olika och det blev tydligt. Det var jättejobbigt att jobba borta, än en gång gå in i väggen och ens "räddare" inte var närvarande. 

 

Jag började träffa R igen. Det kändes för första gången bra och avslappnat. Kände nog att jag inte ville ngt seriöst, men det funkade att ses som vi gjorde då. Det var då SMÄLLEN kom. Jag blev verkligen på SMÄLLEN. Resan om det finns i en annan blogg. Men jag ska skriva ner den här kortfattat. 

Jag har superkoll på min kropp och har alltid vetat när jag har ägglossning och när mensen ska komma. På grund av all stress osv. så hade jag för en gångs skull inte koll. Är det inte "komiskt"? Jag och R sov ihop och hade sex. På natten kände jag att ngt hade hänt och jag sov väldigt dåligt. I två veckor gick jag och visste att jag var gravid men det visade inget på testerna (alldeles för tidigt). Tillslut blev känslan: antingen är jag dödssjuk eller gravid. Nåt är det. nder de här veckorna så var jag genuint glad över att vara gravid. Jag kände superstarkt att jag ville behålla barnet. Jag har vetat länge att jag vill ha barn, och kände att det här kunde jag inte ta bort. Jag levde i min lilla bubbla - ingen visste. Men jag var glad åt min hemlighet. Två veckor efteråt tog jag ett nytt test och då visade det att jag var gravid. Jag åkte till jobbet, väldigt glad över att jag var gravid och inte dödssjuk.

När jag kom hem från jobbet tog jag ett nytt test som visade samma sak. Jag ringde R och berättade. Det var då det hemska började. Han ville under inga omständigheter ha barn och var riktigt otrevlig. tiden efter detta var riktigt jobbig. Jag ville ha barnet, R ville inte. Berättade för några fler och fick olika reaktioner. Är väldigt besviken på reaktionen från mina förädrar. Berättade för ngr på jobbet. Jag mådde ju piss och var inte mig själv.

Jag och R hade många dåliga samtal, men det sista vihade innan jag bestämde mig var faktiskt helt ok. Då fick jag känslan av att han stöttade mig och antagligen skulle vara med i bilden om jag behöll det. Då släppte det nog för mig och mina egna känslor kom fram. Känslor kring abort blev starkare och starkare och tillslut tog jag det slutgiltiga beslutet. Avgörande var att jag inte mådde bra fysiskt, hade skitont och mådde jätteilla. Men det starkaste var att jag kände att jag inte kunde sätta ett barn till världen som inte hade en bra pappa. Jag kände att det hade varit en alldeles för stor sorg.

Så i vecka 7 gjorde jag en abort. Efter aborten har det känts helt ok. Trodde jag skulle reagera mer. Har självklart inte varit på topp, men har ändå känt att jag gjort rätt. Det känner jag fortfarande, men är nu i en period då det känns lite jobbigare. 

Jag har nu min första mens och min kollega har kommit ut med sin graviditet. Hon är/var en vecka före mig och hela hennes graviditet är en påminnelse om min egen. Vilket (självklart) är jobbigt.

Jag vill verkligen ha barn, men jag vet att det inte passade nu. 

 

Efter graviditeten och aborten har det tillkommit flera andra saker som varit jobbiga. Det är först nu jag känner att det lugnat ner sig lite och att jag kan andas och slappna av för första gången. Antar att det gör att det änns lite jobbigare nu, när man har tid att tänka.

 

Jävla skitliv!!!